Det går verkligen upp och ner

I livet nu för min prins. Jag började reagera på att han inte tycker om beröring, dvs inga kramar eller andra ömhetsbetygelser. Jobbig för en mamma som vill visa sina barn kärlek. Men nu får jag visa kärlek på annat sätt i stället. Framförallt verbal kärlek.

Han har problem i skolan och har haft det ganska länge med både lärandet och det sociala samspelet. Ofta blir han arg och på ren impuls kastar eller slår med vad han nu kan tänkas ha i handen. Vi har haft en tät kontakt med skolan och hans underbara lärare har verkligen fångat upp grabben.

Jag som mamma känner bara att jag vill ha hjälp så att jag kan hjälpa honom på det allra bästa sätt. Men vi har våra dagar och idag har varit en sådan dag. Den har varit asjobbigt. För när A blir arg eller besviken kan han verkligen utmana tålamodet. Jag tappar det ibland, jag är bara människa.

Vi har i alla fall gjort en utredning via skolpsykologen för att utröna om han har någon utvecklingsstörning men den visade att han inte hade det. Han har svårigheter i vissa delar. Som snabbhet och med arbetsminnet. Så nu ska hon skicka en remiss till BUP för vidare utredning. Och vad dom kommer fram till får framtiden utvisa. Men förmodligen får vi lite verktyg att jobba med.

Lite som faktiskt har hjälpt mig och jag ser att det hjälper A är

• Kontinuitet
• Framförhållning
• Påminna i förväg om olika saker ex tandläkarbesök
• Rutiner lika varje kväll
• Struktur (faller väl kanske under rutiner)

Lite verktyg som jag tagit del av andra människor med barn som har adhd, add osv.

Det jag tycker är väldigt jobbigt är när han säger att han vill dö, det gör ont i mammahjärtat. Även om jag vet att han säger det för att få en reaktion. Att jag och hans far vill att han ska dö eftersom vi inte tycker om honom. Alla dessa ord kan komma om han tex inte får ta glass före maten eller att han inte får vräka i sig en massa kakor före maten. 

Ikväll sa han att han skulle slå alla på skolan för då slog dom honom, varför frågade jag. Ja men ni vill ju det! Och det går liksom inte att få honom att tänka efter. Säger jag likadant så ifrågasätter han varför. Och jag svarar så klart samma tillbaka men såklart vill han inte det. Och det vet jag ju att han inte vill. Jag vet att JAG betyder massor för honom. För det är mig han kommer till.

Han tycker inte heller om när det blir mycket människor här hemma. Hans storasyster flyttade ju hem i november 15 och hon hade sin pojkvän här som var här ganska mycket. Och det märkets att han blev frustrerad i början. Men nu går det hur bra som helst för nu är han van. Men han är nog väldigt beroende av att allt är som det brukar.

Vissa maträtter äter han inte (som han åt tidigard) bla spenatsoppa, spagetti och köttfärssås,  inga såser överhuvudtaget, inte mjölk, smör eller ost. Visst då kanske ni tänker, men så är väl alla barn. Men det är inte det att han inte vill ha utan snarare är det konsistensen som är fel. Svårt att förklara egentligen.

Jag har ju tre barn till så jag vet hur det kan vara . Men detta är annorlunda.

Jag har skapat denna blogg för att få skriva av mig lite tankar och känslor. Då jag ibland tycker det är väldigt jobbigt på många sätt. Det är liksom som att gå på ett minfält, man vet inte när det exploderar. 

Älskar dig A! Glöm aldrig det!